”I skull konna hå:l vä dä, men I sij et vo:för vä bå’å nöges håva fel….”
Sistveckon jen ha vöre jobbi, å I tåLa et om att hä jär kolschwårt eut, ell att hä jär schLäntat å rengen na som hvorenda da. Å et tåLa I heller om att Pottjen ha fått vattkoppen å ha hå:le mä o’opp om nettren, meda han ha vöre pegg å gLa om da:gen.
Å fastän I ha skråLe över att a Moster Karin, söstra åt farmåora men, ha lämne åss så jär ju lijve så: att om man ha levt i langt å bra lijv å fått våra löckLi vä ‘n stor å fi:n famille så kan man tjä’änn tacksamheijt fastän schöLva perschåon jär bå’årt å man saken ‘n tijd som jär bå’årt.
Men vo sorr I om då? Om jä et båo ine ‘n gro’ott så konna jä ju et håva ondvecke å håijr om a Lell-Maria som ha bått nasom hela lijve sett i BLåsmark å som nö eventuellt nöges fåra dell ‘n pLats där a et kåm å va’aL så väl omhendertöije som a va’aL där a jä:r neu. I jär et religiös å mä, men no hav I sagt åt ‘N vo I tö’öck om heijn mila tå:ren. I sätt hoppe mett att naijn ta i beschLeut som verkLit jär vä familjen jen i centrum.
Häromdagen kond vä å läsa om ‘n famille som båo i Råne som skul avijses bårte lande våre, där piLot’n väggre lö’öft pLane vä döm ombåoL. Konna jä ståva civilkurage opa MåLe våre? Et jeg.
Å hä spela ingen råll voda fLecka jen jä:r, å vöre bakgrunda henash sij eut – å jä: som töck hä jär i årning att ställ männischen mot hvorander, å ra’ank döm ötefrå voda döm våra, jä konna schLeut läsa neu. I töck jä våra uschLi så hämst å I vell et att jä läsa sijda jen.
Lev å må!
Nalta waller 