Farmåora å moije

Vo jär värschtju:de man kan vanken dell om mörrna? (Samma ju:d breuk våra hämst då man just håll å sammen). Eijn deijl bårtå jä kansche schwåra ju:de bårte kLåkkradion jäde, el voför et granna som kLepp gräse, men för mä jär schware gåode engkäLt – i moij som skwe:L öte åijra jär värscht för mä.

Vem bårtå åss ha vöre förschkone då hä djäll  å håijr hä man et kan misståga för naij anne än i moij nagerscht ne:r dä ine sänga, men åller ne:r nåo för å schLå i he:L a:se innan man jär för pigg för å sammen om. Et faruLn jär hä jett å sova då man jär arj å vanlitvijs bite sander. Då I tjoijes åt äckeLdju:ra som fLeug omkreng å hvor gang I önschk döm åt fandersch så böre I tänk opa en alldeles specijäll perschåon.

Farmåora men dödde nittanhundranitteschu: om höstn, å a Mary – som a heijte – var den perschåon som I äLske mest. I minsch a som en töcken den mänisch som man va’aL bätter å bårte å tjänn å I vaL ålldeijles varm ine hjärte då I tänk opå da, å hon var råoLi både å våra vä å då hä djäLd å skra’att. Hä finnsch i stort ho:L ine hjärte mett där I sö:r att ba:na mijn åller få träff a.

I förarje farmåora mijn to ga’ang å döm to ganga då hon var arj opå mä våra fastbränd ine hjärna mijn för tijd å evigheijt. Förschta ganga var I väl tri el fi’ir år gåmmaL å I sno’oL en bull under båoLe ine tjö:ke henasch å vägre för å pLåkk opp en. I minsch så väL att a tåo mä ine armen å domdere att I skull hä’ämt’n å snö’ör’n ine boshinken. I minsch et hvem som vann eller ensch voför I sno’oL bulla den dell å böre vä,  för no fankuLn breuke I oppfö:r mä nest ho:n.

Annar ganga hon vart sint opå mä, ha vä moija å djära, var då I var gåode gott eller än vo I var den ganga ine tjö:ke vä bulla. Vä satt eut å tåLase vä å I feck et våra i fre för moije å bräms’n å då en fLögo lande opa smörgå:sa mijn då sa I att I gladeligen skull offer småfoggla för å schLäpp a:sa som bijt mä. I förståo då I titte opåd’a att I ha’a trampe ine kLave:re för hon vart ålldeijles schwårt ope ö:ga. Farmåora men äLske verkligen åll fogglom – från stje:ren del mesa – å hon måta döm ållihåopen vä gammelbröde a ha’add.

Hä jär onderligt hänna vöre man ärv åolika dragom bårte döm som håva fonnese före åss (gäddhängsarma kond a väl ha lämne åt naijn bårte kusi:na mijn?) men nö vor våor så foijls I vä’n LökkLi känschLa då I sij tofsvijpa å storspoven förschtganga å hä gå et å förkLa:r vo I tjänn då schwa:na fLeug över hu:se mett. Å kåm domherrn om vintern öte gammelbröde I snör eut då stå I där vä kamera å fotografe:r. Hvor år!

Advertisements

Författare: Nalta waller

I ha honne va'aL 43. I ha to ba:n som gnäppas jämt å 'n ka:r som åller jär heijm. I jär 'n språklä:rar å I töck om då I få schLappen å.

2 thoughts on “Farmåora å moije”

  1. Ja, mormor var bäst i alla lägen. Jag saknar henne sjukt mycket och brukar fundera på hur glad hon hade varit åt alla sina barnbarnsbarn. Jag önskar att Ante hade fått träffa henne. Mina äldsta vänner som hann träffa mormor saknar henne också, precis som du beskriver så fint berörde hon alla. Men Suzanne, vi träffar henne i Nangijala!!

    1. Tack, jag visste att du skulle ha samma åsikt.
      Men Suzanne? Jag använder inte det namnet när jag bloggar längre – en kompis(?) gav mig namnet Lätt gråhåriga Suzzi jmf BlondinBella.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s